På min anslagstavla finns det två stycken lappar som är hastigt utrivna ur block, vanligt vita lappar med några snabbt nedskrivna ord.
Det är de lapparna jag tittar på när jag vill känna din närhet.
Det skulle kunna vara vilka lappar som helst, om det inte var för de skrivna orden. Om det inte var för handen som skrev dem. Du skrev att du älskar mig.
Och ibland är det just det som gör att jag ler, finns till och är.
Det var din namnsdag igår och jag lade blommor på din grav. När jag satt där, funderade jag på om jag skulle plocka bort de blommor som redan fanns där, eller om de skulle börja blomma igen. Och jag kunde inte låta bli det, men tanken jag fick var att jag skulle fråga dig när jag kom hem igen. Du är mig ändå så nära.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar